”Det finns en sak vi alla kan vara säkra på: vi kommer att dö. Förr eller senare. En stor del av livet går ut på att lära sig uthärda denna insikt. Konst är ibland en besvärjelse av döden. I sublima former kan konsten vara ett redskap att hålla ångesten i schack. Den kan förbereda. Den kan ge tröst. Den kan göra rädslan uthärdlig.”

Så skriver journalisten i Svenska Dagbladet om Sally Manns porträtt av döden som för några år sedan ställdes ut på Fotografiska i Stockholm. Här på utställningen fick man se bilder som både skakar och berör, och bilder som man inte vill se men som man kanske behöver se. För precis såsom skribenten skriver så kommer vi alla att dö någon dag och föras till den sista vilan i en kista eller urna från någon begravningsbyrå. Men förhoppningsvis kan vi lära oss något av utställningen.

Fotokonsten kräver mod av betraktaren

Är det något som sticker ut i denna utställning så är det just Sally Manns porträtt av döden, eller framförallt hennes porträtt av döda personer som en gång lev – men som nu inte är mer än mänskliga kvarlevor i olika stadier. Det är dessa bilder vi inte vill se. Det är dessa bilder vi måste ha mod för att våga titta på. I sin bok som tillhör utställningen berättar Mann själv om hur hon upplevt de situationer hon fotat och berättar även lite om bakgrunden till bilderna. Och oavsett vad man tycker om Manns sätt att porträttera sin omgivning kan man i alla fall säga en sak: henne bilder tenderar att beröra – hur denna beröring nu än uppfattas.